Pronomen: De/han.
Den här Pride-säsongen hyllar vi aktivisterna – tidigare, nuvarande och framtida – som höjer sina röster för frigörelse och lika rättigheter för HBTQ+-personer. Sef Cavendish är autistisk författare, överlevare av omvändelseterapi, student, psykologikritiker och kallar sig könsanarkist som uppmuntrar människor att tänka och agera bortom de förtryckande system vår värld består av, oavsett om det handlar om skadliga narrativ vi internaliserat eller maktstrukturer som vi drar nytta av.
Hur nådde du till den plats du befinner dig på i dag?
Mitt liv i korthet: Jag var alltid duktig i skolan när jag växte upp, men jag var extremt känslig, petig, glömsk, hyperaktiv och långt ifrån skötsam i traditionell mening, så jag blev kritiserad oftare och hårdare till följd av detta. Det kändes som att jag alltid var antingen för mycket eller inte tillräcklig, och det enda mitt värde var baserat på var mina betyg. Jag blev väldigt ångestfylld och deprimerad och när jag började på college var jag för utbränd för att kunna prestera och klarade inte av att slutföra utbildningen. Det kändes verkligen som om jag inte var gjord för den här världen. Jag befann mig i en av mina mest livshotande depressiva episoder och jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Jag kan dö, eller så kan jag skaffa mig lite tid tills jag lyckas hitta på något nytt.”
Jag hittade ett jobb där jag jobbade med autistiska barn för att det verkade kul och enkelt. Jag hade ingen aning om att det skulle förändra mitt liv. Jag började titta på utbildningsvideor för jobbet, och när jag hörde företaget påstå att deras terapi kunde ”göra att det inte gick att se skillnad på de här barnen och andra” fylldes jag av traumatiska minnen av program som jag placerades i som barn för att lära mig sociala färdigheter. Jag pausade videon i tårar och började konsumera allt jag kom över om människor med autism. Jag upptäckte, på grund av långtgående sexism och rasism inom studier och kategorisering av psykiatriska etiketter, att det fanns ett enormt community online med människor som kämpat under hela sina liv och inte visste att det fanns en förklaring för deras olikheter och lösningar på deras problem förrän det nästan var för sent. Efter min diagnos ville jag hjälpa människor få tillgång till den här förståelsen av sig själva eftersom den bokstavligt talat räddade mitt liv.
Varför började du skapa och dela innehåll på sociala medier?
Jämfört med andra förgreningar inom social rättvisa finns communityt för neurologisk mångfald knappt på kartan. Det går inte att förneka att homofobi existerar, men än i dag hör jag människor förneka att funkofobi existerar eftersom de inte vet något om våra upplevelser. Om jag inte hade ansökt om att få det där jobbet kanske jag själv inte ens hade vetat om det! De som identifieras/diagnostiseras tidigt i livet har bara tillgång till ett pessimistiskt narrativ som beskriver oss som fundamentalt bristfälliga, ett narrativ som queer-personer med homofobiska föräldrar känner till alltför väl. Att ständigt få höra att du är ”cringe” eller ”för känslig” eller att du helt enkelt inte är önskad i närheten bidrar till tragiskt hög självmordsfrekvens i våra communityn. För queer-personer och människor som omfattas av begreppet neurologisk mångfald är skam något som bokstavligt talat dödar oss.
På det där jobbet inom beteendeterapi, som jag så småningom upptäckte hämtade inspiration ur många av mekanismerna från omvändelseterapi, fick jag se samma traumatiserande saker som jag hade blockerat från mina barndomsminnen. Jag försökte påtala det, men ingen lyssnade, och i slutändan var jag tvungen att lämna branschen för att jag insåg att det inte fanns något mer jag kunde göra för att skydda barnen. Jag bestämde mig för att börja studera igen för att göra större skillnad, men det tog för lång tid. Människor lider här och nu. Jag visste att jag inte hade den sociala förmågan för politik, att jag blev överväldigad för lätt för att marschera under demonstrationer, men att vara funktionsvarierad har lärt mig att fokusera mindre på vad jag inte kan göra och fokusera mer på vad jag kan, så jag började skriva online. Med min telefon som megafon uppmanade jag autistiska personer att ta upp mer plats i offentligheten och vara sig själva. Omfamna sin intressen som är ”cringe” utan att be om ursäkt, och börja ösa information över alla som har frågor om oss. Jag minns att jag tänkte ”jag hoppas verkligen att det här blir viralt”. Faktumet att en 30-sekundersvideo som i grunden har budskapet ”det är faktiskt okej att vara sig själv” har haft en livsförändrande påverkan på över en miljon människor fick mig inte att känna stolthet – det gjorde mig skräckslagen över att få veta hur svältfött mitt community var på hopp. Jag lägger inte min tid på att känna mig värdelös och vilsen längre. Jag har hittat mening i att ägna mitt liv och min karriär åt att utmana narrativ kring brister och patologi och att ersätta det med en positiv självidentitet.
Vilka är människorna som har bidragit till att du är där du är i dag?
Jag hittade fotfästet tack vare en person. Efter att jag lämnade min utbildning, innan jag hittade jobbet som beteendetekniker, var jag en queer-person i garderoben i ett seriöst förhållande med en cishet-man. Han hade precis fått sin doktorstitel och vi var på väg att flytta till andra sidan landet, så jag jobbade på en liten veganrestaurang för att få tiden att gå.
En av mina medarbetare var en transkvinna, den första transperson jag någonsin träffat som levde öppet. En dag stängde vi restaurangen under vårt skift och när alla stämplat ut kom hon fram och frågade mig vilka mina pronomen är. Jag frös till is och sa att jag inte visste. Jag hade nyligen skaffat en undercut-frisyr och hon sa, ”med den där frisyren, älskling, så vet jag vilka de är”. Och så gick det till. Jag behövde bara någon som verkligen såg mig som queer för att ge mig tillstånd att identifiera mig med det narrativet. I konversationer vi haft under vår tid tillsammans har hon gett mig ett nytt perspektiv på queerness, och jag tror att det är vad jag försöker göra när det gäller autism.
Du är extremt högljudd när det gäller en mängd frågor, inklusive neurologisk mångfald och queerness. Hur sammanfaller de här sakerna för dig?
Jag tycker att det på många sätt är ”queer” att vara autistisk. Om autistiska människors hjärnor upplever sociala sammanhang på ett annorlunda sätt, och kön och sexualitet är sociala upplevelser kommer sätten vi konstruerar våra identiteter på också att vara väldigt annorlunda även om man råkar vara cis och hetero. De flesta placerar saker i fack och kategorier för att göra världen begriplig, men autistiska personer är särskilt kända för att tänka väldigt binärt. Faktumet att jag inte kan placera mig själv i en av två kategorier är både frustrerande och befriande, för det tvingar mig att definiera mig själv bortom de narrativ jag erbjuds.
I din video beskrev du stil som en rustning. Vad betyder det?
Att hantera världen som marginaliserad person är som att navigera ett minfält fyllt av mikroaggressioner. Eftersom jag är hyperkänslig kombineras detta med utmaningar för mina sinnen som kan trigga min agorafobi. Jag behövde hitta sätt att stå emot, så sättet jag klär mig kan åstadkomma det på många sätt. I vissa miljöer behöver min kropp uppleva tryck för att bli lugn, och jag använder tajta jeans och supertajta polotröjor som kompressionsplagg tillsammans med ledstöd för mina överrörliga leder. Andra dagar är jag särskilt känslig, och jag bär en huvtröja för att för att stänga ute ljud och ljus, och som har extra långa ärmar så att jag inte behöver röra saker med händerna. Jag använder accessoarer, t.ex. glasögon som blockerar blått ljus samt olika sorters skydd mot ljud. För mig är stil också ett verktyg för att i tysthet utmana funkofobi och cis-heteronormativitet i alla miljöer jag besöker i vardagen.
Det finns tillfällen då diskreta öronproppar fungerar bra, men om jag ska besöka en ny plats är jag mer bekväm om man känner till min närvaro som autistisk person, och jag bär neongula hörlurar som stänger ute ljud. Det kommunicerar till människor att jag är här och att jag är annorlunda. Världen är en läskig och oförutsägbar plats, men det finns något väldigt stärkande med en outfit man känner sig självsäker i. Det bidrar med en omisskännlig aura som andas självförtroende vid varje steg du tar på en okänd plats, oavsett om du har militärkängor eller stilettklackar.
När det gäller att använda din kropp för att kommunicera … kan vi prata om den där neonfärgade jackan som du dekorerade med budskapet ”Sluta kalla mig en tjej”?
Den första dagen efter att jag gjorde den jackan försökte jag bära den i skolan. På mitt rum där jag är trygg kändes det som en bra idé, men jag hade för mycket ångest för att ta mig ur bilen och missade alla mina lektioner den dagen. Jag tog bilder med den i badrummet i stället, och online älskade folk den, så förra veckan bar jag den offentligt för första gången – bara under en vanlig sväng till matbutiken. När jag promenerade in skrek en man ur sitt bilfönster: ”Sök vård!” Jag blev verkligen skakad och körde till en annan butik. När jag gick genom dörrarna vände sig någon som var på väg ut ur butiken om och glodde på mig, såg jackan och skrek ”tjej!” bara för att provocera mig.
Min närvaro gjorde de där männen so obekväma att de försökte övertyga mig om att försvinna från samhället för att återställa ”ordningen”. Jag kan hamna i en nedåtgående spiral ganska snabbt, så jag behövde hitta ett sätt att vända trenden. Jag sa till mig själv: ”Wow, min existens är så kraftfull att jag kan hota samhällsordningen bara genom att vara gay i mataffären.”
Jag ser saker från den ljusa sidan för att jag måste.
Vad gör du för att åstadkomma förändring i vardagen?
Det svåra med förändring är att det inte alltid finns människor vi kämpar mot, det är system som upprätthålls av fördomsfulla idéer och ibland lever de idéerna inom oss själva. Jag kanske inte ännu befinner mig vid den punkt i min karriär där jag har kraften att skapa strukturella förändringar, men för tillfället hjälper jag autistiska personer och människor som omfattas av begreppet neurologisk mångfald att utkämpa den allra första kampen mot förtryck: att helt enkelt lära sig att tycka om sig själva. Jag råkar också vara en kräsen liten kämpe för social rättvisa som inte är rädd för att artigt berätta för människor när de sagt något som befäster skadlig ideologi. Att vara på det sättet är inte något som ger många vänner, men även om du irriterar någon eller triggar deras skuldkänslor eller skörhet kommer dina ord att bli ihågkomna och göra det lättare för nästa person att nå ut till dem.
Jag vill någon gång träffa ett barn som föddes in i en värld präglad av acceptans och jag vill behöva förklara för hen vad ”garderoben” betyder.
Vilka är några av de samtal du vill att communityt ska ha oftare under arbetet för att uppnå queer-frigörelse?
Jag har hört ganska många binära transpersoner medge att deras rädslor över att det ickebinära communityt, särskilt de som använder neopronomen, ger trans-communityt dåligt rykte, eller att människor kommer att ta transrättigheter på mindre allvar om människor med ”udda” kön accepteras. Jag vill att queer-communityt erkänner faktumet att det är exakt vad queera cis-personer sa till transpersoner på 1980- och 1990-talet. Faktum är att omkring 70 procent av det autistiska communityt identifierar sig som ”icke-hetero” (termen som används i studien). Majoriteten av udda queer-personer du stämplar som ”cringe” är bokstavligt talat människor som omfattas av neurologisk mångfald som du mobbar. Om din sociala rörelse för frihet bygger på att se till att alla som engagerar sig är socialt accepterade så missar du poängen helt.
Det utgör en perfekt övergång till min sista fråga … Vilket arv vill du lämna efter dig?
Jag vill ge människor i mina communityn gåvan att få en förståelse för sig själva som inte är rotad i förtryck. Jag vill att människor med alla typer av privilegier förstår att en attitydmässig försvarsställning hindrar framsteg, och skuldkänslor hindrar dig från att använda dina privilegier i egenskap av att vara en allierad. Fasen, jag vill bara att min pappa ska orka lära sig hur man använder mina pronomen i en mening. Men mest av allt – och tro mig, det kommer att hända även om det sker när jag är väldigt, väldigt gammal – vill jag träffa ett barn som föddes in i en värld präglad av acceptans, och jag vill behöva förklara vad termen ”garderoben” brukade betyda. Då kommer jag att veta att jag gjort allt jag kan, och då kan jag vara trygg i vetskapen om att människor som kommer efter mig fortsätter där jag slutade. Precis som vi har gjort för de queer-föregångare som fanns där före oss.
Den här intervjun har redigerats i längd och för tydlighet.