Pronomen: Hon/henne.
Aktivism är mer än att leda demonstrationer. Det är det där lågupplösta klippet du spelar in för att känna dig lite mindre ensam i världen. Det är att hjälpa din gemenskap genom socialt arbete. Det är att dela med dig av din berättelse. Det är att varje dag göra valet att klä dig utifrån ditt autentiska jag i en värld som kräver likriktning. Den här Pride-säsongen hyllar vi aktivisterna – tidigare, nuvarande och framtida – som kämpar för frigörelse och lika rättigheter för queer-personer. Och längst fram står Cecilia Chung.
Transkvinna. Dotter. ”Moder” för många i communityt. Invandrare från Hongkong. Person som lever med hiv. Före detta ordförande för Human Rights Commission. Kommissionär för myndigheten för folkhälsa i San Francisco. Direktör för strategiska initiativ och utvärdering vid Transgender Law Center. Under årens lopp har Cecilia varit mycket, men hon har aldrig övergett rollen som förkämpe för HBTQ+-rättigheter, att sprida kunskap om hiv/aids eller att främja hälsofrågor och social rättvisa.
Vi tar det från början.
Jag kom hit 1984. Jag är född och uppvuxen i Hongkong, som var en brittisk koloni fram till 1997. Jag föddes in i kolonialism och fick lära mig att tycka att vi var andra klassens medborgare för att vår överhet fanns i ett annat land. Den skuggan påverkade hur jag uppfattade saker och ting. Nu inser jag i hur stor utsträckning det hindrade mig från att leva som mitt autentiska jag.
Före kolonisering och missionärer var transpersoner alltid en del av kinesisk kultur och historia. Att något är annorlunda än majoriteten innebär inte att det bör ses som felaktigt. Jag tycker att det är den sortens attityd vi många gånger har upplevt under ett kolonialstyre. Många asiatiska sedvänjor ansågs vara felaktiga, så att överbrygga kulturskillnaderna var svårt. Jag fick inte lära mig vad vit makt var under min uppväxt – och den lever fortfarande kvar i dag. Under uppväxten i det koloniala Hongkong dröjde det innan jag insåg att många attityder mot transpersoner är en typ av vit makt. Jag växte upp med självhat innan jag insåg att jag kunde göra motstånd, slå tillbaka och utbilda politiker om att vara trans, vara någon som lever med hiv och att vara invandrare.
Vad var den utlösande faktorn som fick dig att bli aktivist?
I samband med min transition upplevde jag hemlöshet och våld. Jag hoppas att det som hände mig inte ska hända någon annan. Det är vad som driver mig i mitt arbete, även när det gäller att organisera Trans March och delta vid Presidential Advisory Council i hiv/aids-frågor. Jag vill skapa en plats där människor som jag har en röst. Under de senaste 10, om inte 20, åren har mitt syfte varit att ta plats och hålla fast vid den tills någon kan komma och ta över, och att sedan gå vidare och hitta en ny plats.
Jag har aldrig sett det jag gör som aktivism – jag trodde att jag bara berättade min historia. Det började inte med att jag trodde att jag skulle syssla med detta. Jag trodde att mitt kall var att tillhandahålla direkta tjänster i form av missbruksrådgivning, hiv-testrådgivning och hantering av enskilda fall. Mitt jobb med människor som upplever hemlöshet, missbruk, hälsoproblem eller mental ohälsa har fått mig att inse vilka begränsade resurser vi har. En gång hade jag en klient som fick darrningar av alkoholabstinens. Akutvårdspersonalen som kom viskade till hen: ”Så går det när man är alkoholist”. Jag tappade kontrollen. Deras jobb var att rädda liv, inte att vara dömande när det gäller om någons liv är värt att rädda. Det var då jag insåg att jag måste göra mer än att tillhandahålla tjänster. För att förändra systemet måste du störa det. Det var så jag började bli mer synlig och högljudd, och så småningom blev det mitt kall att sprida kunskap och förespråka förändring.
Vilka är några av de förgrundsfigurer och mentorer som har bidragit till att du är där du är i dag?
En av dem är Tamara Ching, en hawaiansk-kinesisk transkvinna som varit i San Francisco länge. Jag träffade henne faktiskt före hennes transition. Hon var den första kinesiska transkvinna jag träffade. Vi har utvecklat en väldigt nära relation och jag kallar henne för mamma nu. Den andra är Camille Moran, en äldre transkvinna som blev utsatt för omvändelseterapi och blev vanvårdad av psykvården. Hon är en fast övertygad förkämpe för HBTQ+-ungdomar, särskilt de som är överlevare från psykiatrin. Jag har stor respekt för de här två personerna. De genomför det här arbetet för att de tycker att vi alla förtjänar bättre.
Vilka är några av föregångarna eller aktivisterna vars arbete du strävar efter att bygga vidare på?
Den närmaste föregångare jag kommer att tänka på är den kinesiska och indiska gudinnan Quan Yin. Enligt de folksägner jag fick berättade för mig när jag växte upp föddes Quan Yin som kvinna och återföddes sedan om och om igen innan hon återvände i sin sanna form som gudinna. Som barn kände jag att det kanske kunde hända mig också. Den berättelsen har jag burit med mig under alla dessa år. På vissa sätt verkar den ganska passande. Hon observerar en värld som gråter, är medkänslans gudinna och jag tror att det är meningen att jag ska leva med medkänsla.
Du har sett så många lagförslag och historiska ögonblick för Pride-rörelsen under de senaste 30 åren. Hur har vårt samhälles attityder gentemot HBTQ+-communityt utvecklas under åren?
Vi får medvind. Fler människor är på vår sida nu, men vi möter fortfarande stort motstånd. Vi ser exempelvis hur betydligt fler konservativa politiker försöker stifta lagar som utgör förtryck mot människor – från aborträtt till tillgång till trans-vård och trans-atleter som deltar i sport. Det kommer att dröja ett tag innan vi når brytpunkten där hela landet förändras, men jag är fylld av hopp eftersom generationerna efter vår har en annan syn på kön och könsuttryck. Människor nuförtiden, särskilt barn, är mer kreativa och flytande i hur de identifierar sig och kan växa upp och vara sina autentiska jag. Det handlar inte om att vara trans – det handlar om att komma förbi hinder så att de kan utvecklas helt, som de är, utan att bli dömda eller utsatta för våld.
Så mycket av det vi har nu kanske överträffar våra vildaste fantasier eller de vildaste drömmarna bland de som var före oss i queer-communityt. Vilka är dina största drömmar för HBTQ+-frigörelse?
Många av mina största drömmar har redan besannats. Att se transkvinnor som tillhör minoriteter – särskilt svarta transkvinnor – bli en del av mainstream-kulturen och hyllas i filmvärlden och den litterära världen, vilket är fantastiskt. För 30 år sedan kunde jag inte ens drömma om att vi skulle ha ett så fantastiskt community för ickebinära som blomstrar och för sin egen talan. Jag tror att min största dröm vore att se en transkvinna som tillhör en minoritet som president för landet.
Stora drömmar – vi älskar det!
Vi kan bara börja bygga stora drömmar om vi siktar högre. All utveckling som skett fram tills i dag har skapat så många olika möjligheter för våra ickebinära barn och transbarn. De kan bli författare och superstjärnor. Och det är vackert! Så låt oss ta ett ytterligare steg och titta på de hinder som fortfarande finns där. Vi kommer närmare och närmare, men vi måste fortfarande arbeta hårt för att förändra samhällets stigma kring kvinnor, människor som tillhör minoriteter och HBTQ+-personer.
Hur skulle du beskriva din personliga stil och din relation till mode?
I mitt tidigare liv – före min transition – förlitade jag mig på mode för att definiera mig själv. På grund av min osäkerhet bar jag mycket exklusivt mode, mörka färger och dekonstruerade looks. Så fort jag gjorde min transition handlade det mindre om hur jag ser ut och mer om hur jag känner. Nu bär jag mycket färg för att jag upplever mer lycka. Jag ser världen i ett annat ljus, så jag vill att världen ser mig på ett annat sätt också.
Ditt tidiga arbete handlade om resurser. Varför är det så viktigt att vi tar upp de här frågorna?
Skyddsnäten i samhället må ha skapats med goda avsikter, men det stigma som finns gör att det ofta blir en sista utväg att be om hjälp. Vi måste hitta sätt att utmana det systemet. Vi märker fortfarande att många hälsoproblem drabbar svarta, latinx och invandrargrupper till följd av lagar som avskräcker människor från att söka den hjälp de behöver och förtjänar. Alla upplever svåra tider. Covid-19 har visat att det inte är lätt att hitta ett jobb och att de sociala skyddsnäten inte bör stigmatiseras. Jag tror att pandemin faktiskt gett oss en möjlighet att bygga och främja empati bland olika grupper.
Vi skulle verkligen vilja veta mer om ditt arbete.
Mitt arbete förändras, men syftet har egentligen inte förändrats. Syftet är att öka synligheten för transpersoner och ickebinära – särskilt när det gäller data. Transpersoner tas fortfarande inte upp i folkräkningen. Transpersoner blir utelämnade i mängder av viktig hälsostatistik i det här landet, så vi har ingen aning om hur stor populationen faktiskt är. Folkräkningen är vad som används för att rita om valdistrikt. Den används också för omfördelning av resurser till samhällen som har störst behov. Trans-communityts behov har alltid raderats.
Jag känner mig välsignad för att jag får arbeta med organisationer som hyllar olikheter och försöker föregå med gott exempel. I vårt arbete vid Transgender Law Center kämpar vi och använder strategier som gör att vårt community kan överleva och blomstra. En del av det är hur vi organiserar människor. En av sakerna vi förespråkat är att ingen ska berätta om sina erfarenheter, särskilt när det gäller trauma, utan kompensation. Under lång tid har människor tyckt att man ska vara tacksam över att bli inbjuden till en paneldiskussion. Men sanningen är att personer som berättar om trauma återupplever det när de berättar. Så om du ber någon att upprepa dessa minnen, mentalt och känslomässigt, bör det kompenseras. Det finns en uppfattning om att endast personer med hög utbildning bör kompenseras för sin tid och det vill jag utmana på daglig basis.
Du har gjort så mycket under åren. Vilka milstolpar och projekt är du särskilt stolt över?
Jag är särskilt stolt över att vara en del i processen för att göra San Francisco till den första staden som erbjuder sjukvårdsförsäkring och transitionsrelaterad vård för sina anställda. När jag jobbade för Human Rights Commission fick jag vara del av diskussionerna om att utöka och erbjuda transitionsrelaterade tjänster, inklusive operationer, för oförsäkrade människor i staden. Det var ett av de första beslut som jag fick leda arbetet med vid San Franciscos myndighet för folkhälsa. Vi erbjuder nu en mängd könsbekräftande tjänster som höjer livskvaliteten för transpersoner och får dem att känna sig tryggare i relationen till sin omvärld. Mycket arbete återstår fortfarande för att se till att hela världen accepterar transpersoner och omfamnar vår kultur.
Andra milstolpar är att organisera Trans March – som nu är ett globalt evenemang – och att publicera en rapport om ekonomisk hälsa för transpersoner i San Francisco. Det har lett till utvecklingen av ett program för karriärutveckling specifikt för transpersoner och ickebinära som fortfarande är aktivt. Utöver det är jag stolt över att ha stärkt ledarskapet för fler svarta och bruna transpersoner.
Jag tror på synergieffekt. Om bara en enda person förespråkar förändring kommer det att hända inom ett begränsat sammanhang. Och om fler människor börjar slåss för förändring så kommer fler platser att börja uppleva förändringar.
Vad motiverar dig att fortsätta?
Det som verkligen motiverar mig att fortsätta med mitt arbete är att höra framgångshistorier och att se transkvinnor jag agerat mentor åt bli ledare på egen hand. En av mina döttrar är nu specialistsjuksköterska. En annan är psykoterapeut. Allt det här är saker jag inte hade kunnat föreställa mig för 30 år sedan. Att se dem växa på det sättet är verkligen tillfredsställande och inspirerande. Det är vad som får mig att fortsätta.
Vad för slags arv skulle du vilja lämna efter dig?
Jag vet inte om jag kan sammanfatta det som något slags inspirerande narrativ. Jag vill bara dela med mig till andra om hur man lever med tacksamhet över att vara vid liv och fortsätter att göra världen till en bättre plats för kommande generationer. Mitt arv vore att leva med medkänsla och empati för de som är mest marginaliserade och att se dem som mina partner – inte som människor som behöver mig för att räddas.
Vad har du för råd till transbarn och deras familjer?
Till ickebinära barn och transbarn: Ni är vackra. Er kreativitet kring könsuttryck och identitet är bevis på att framtiden kommer att bli ännu mer färgstark. Till de som inte har en relation till familjen: Det kan ta lång tid för dem att ändra uppfattning, men ge aldrig upp. Det hände för mig, och kan hända för dig också.
Till deras familjer: det är aldrig något fel med att älska dina barn som de är. De förlitar sig verkligen på att familjen är villig att kämpa så hårt det går för dem, för deras överlevnad och framtid. Oavsett vad andra säger så vet du innerst inne att det är rätt. Till föräldrar som har stöttat sina barn och låtit dem bestämma hur de vill presentera sig själva för omvärlden: Tack. Världen är så mycket bättre och ljusare när ni lever med medkänsla, godhet och villkorslös kärlek.
Några slutgiltiga visdomsord?
Så mycket har förändrats. Om vi inte stannar upp och firar det innan vi kräver mer gör vi oss själva en otjänst.
Den här intervjun har redigerats i längd och för tydlighet.