Pronomen: Han/hon/de.
Den här Pride-säsongen hyllar vi aktivisterna – tidigare, nuvarande och framtida – som höjer sina röster för frigörelse och lika rättigheter för queer-personer. En förespråkare i framkant är Alex Locust, certifierad rehabiliteringsrådgivare och en glamputee som inte ursäktar sig utan sprider budskapet om rättvisa för funktionsvarierade, en workshop i taget.
Berätta om dig själv!
Jag är svart, tillhör två etniciteter och är en queer-glamputee med passion för att hylla och uppmärksamma rörelsen för rättvisa för funktionsvarierade på alla sätt jag kan. Jag tror verkligen på Grace Lee Boggs ord: ”Förändra dig själv för att förändra världen.” Det finns mycket jag måste omvärdera och jag behöver läka, och jag vill dela den resan via Instagram, intervjuer i poddar eller möjligheter som den här att hjälpa människor att förstå att jag inte bara vaknade upp med en ihärdig, välinformerad och kritisk inställning. Det kräver tid och ansträngning och läkande och tårar och hjärtesorg för att ta sig hit. Jag vill bjuda in andra till den här processen, så att de kan förstå att det är en modell för möjligheter i deras eget arbete med sig själva. I slutändan är frigörelse för queer-personer, alla former av frigörelse, ingen frigörelse om den inte inkluderar funktionsvariationer.
Vad betyder ”glamputee” för dig?
Glamputee känns som mitt alter ego som superhjälte, det jag som jag strävar efter, en personlig uppmaning till handling. Du vet hur det är i filmer, där ditt framtida jag dyker upp och peppar dig och berättar att allt definitivt kommer att ordna sig? Det är så jag upplever glamputee.
Glamputee är ett tillkännagivande: Jag är amputerad. Jag är en queer mörkhyad person. Jag är fantastisk. Vi kommer att ha en rolig stund men jag inte drar mig inte för att arbeta mot förtryck och för befrielse. Funktionsvariation blir ofta medvetet raderad eller osynliggjord. Jag vill inte att du ska säga ”Alex gjorde ett jättebra jobb” och utelämna min identitet. Nej, jag är funktionsvarierad och begåvad. Jag är funktionsvarierad och provokativ. Jag kan vara allt detta och man kan inte välja bort vissa delar av det.
Hur skulle du beskriva din personliga stil?
Min stil är ”hard femme, soft butch”. Jag har pälsen. Jag har mustaschen. Jag har allt det, men jag älskar också lättare material, genomskinligt och textur. Jag älskar lockande plagg, att visa lite hud i sidan, en kort topp eller plagg i nätmaterial. Som amputerad finns det sätt för min kropp att avsexualiseras, så jag njuter av att visa upp min överkropp som har blivit naturligt stark av att jag lyfter min egen kroppsvikt hela tiden. Jag gillar också att visa upp mitt ben för det är fint och jag använder det hela tiden.
Jag tror på queer-maximalism. Starka färger eller en kort 80-talsjacka med axelvaddar. Ibland är jag ”witchy” och mestadels ”sissy”. Man kan få syn på mig i en helrosa outfit eller enfärgad look. Ja, jag vet att jag alltid är helt och hållet matchad och det ger mig en kick. Ju mer desto bättre.
Hur blev du aktivist?
Det är lustigt, det känns som att många marginaliserade människor är aktivister på sätt de inte själva inser. Att vara född med en funktionsvariation har gjort att jag fått stå upp för mig själv under hela mitt liv. Jag lärde mig vid tidig ålder att jag själv var tvungen att göra jobbet för att få mina behov tillgodosedda. Senare, på universitet, samarbetade jag med en kurskamrat som genomförde utbildningar inom medvetenhet och känslighet för funktionsvariationer. Det blev verkligen en ögonöppnare att upptäcka att alla de saker jag gjorde för andra gratis kunde vara ett yrke.
Några andra inspirationskällor?
504-demonstrationerna i San Francisco, där funktionsvarierade åstadkom politisk förändring, engagerade sig politiskt och var superhjältar som banade väg för ADA-lagstiftningen (Americans with Disabilities Act). Det var ett startskott som inte kunde tas tillbaka. Efter att jag fick reda på att dessa människor slogs för de här rättigheterna kunde jag inte bara fortsätta som vanligt. Jag började lära mig mer om radikala människor, som hos Sins Invalid som är funktionsvarierade BIPOC-personer som ger uttryck för sin sexualitet och gör sin konst till en motståndshandling. Deras arbete visade mig att jag inte bara behöver undervisa – jag kan skapa, jag kan göra saker. Sedan dess har jag öppnat mig för fler möjligheter att växa med förhoppningen att någon kan se mig som en modell för möjligheter.
Vi kan inte få nog av din plattform Sippin’ Saturdays – därför har vi bjudit in dig för att leda en specialsession för Levi's Pride-kampanj i år. Vad är konceptet för din plattform Sippin’ Saturdays?
I fjol såg jag Luis Alejandro Tapia hålla ett samtal på Instagram Live om adrienne maree browns Emergent Strategy över ett glas vin. Det var fantastiskt att se två personer som tillhör minoriteter prata om den här texten på ett informellt sätt – något som jag tycker verkligen saknas när det gäller funktionsvariationer. Det kändes inte som undervisning, vilket tilltalade mig och fick mig att utforska hur jag kunde anpassa det här formatet för mitt arbete.
Det är så engagerande!
Jag har märkt att människor sluter sig och blir spända när man pratar om funktionsvariation. Alla är väldigt oroliga för att säga fel sak och bidra till stigmatisering. Men genom att använda någons passion som ingång – oavsett om det är mode, miljön, kinks eller läkande – kan jag återspegla vad jag hör och erbjuda sätt att inkorporera rättvisa för funktionshindrade i vad de berättade. Så nu utför vi solidaritetsarbete mellan olika rörelser. Tillsammans för vi ett samtal som är präglat av ödmjukhet. Jag kommer inte in med ett manus och låtsas veta allt. Det är ett samtal. Man kan ta en drink och prata. Eller göra det på en fest klockan två på natten. Vi kan ha kul. Vi kan inte veta.
Myślę, że niepełnosprawność to odmienność queer ciała. Zakładamy, że wszystkie połączenia umysłu i ciała są „normalne”. Jest jednak jasne, że normalność to niepełnosprawność. Uwielbiam queerowość jako metaforę przeciwstawiania się założeniu, że wszystkie połączenia ciała i umysłu są takie, a nie inne. Ludzie, których ciała łamią przyjęte założenia, są bardziej wyzwoleni. Ale to wyzwolenie jest ostatecznie dostępne dla każdego z nas.
Jag tycker att funktionsvariation är en form av ”queering” av kroppen. Vi antar att alla kroppssinnen är ”normala”. Men det är tydligt att normalitet är funktionsvariation. Jag älskar queerness som metafor för att trotsa antagandet att alla kroppar och kroppssinnen är på ett visst sätt. Människor med kroppar som trotsar förväntningarna är faktiskt mer frigjorda. Men den frigörelsen är i slutändan tillgänglig för oss alla.
Jag älskar att reflektera kring detta, för det påminner mig om min resa. Under uppväxten kändes det som att min funktionsvariation var den mest framträdande identitet jag hanterade. Jag hade inte kommit i kontakt med min queerness på det sätt jag har nu, så jag upplevde i större utsträckning hur världen såg och upplevde mig som funktionsvarierad. Jag lärde mig mycket av att bli stirrad på, att uppleva mikroaggressioner, navigera system som inte är formgivna för en själv, platser som är hotfulla eller våldsamma. Funktionsvariation lärde mig också mer om anpassning, motståndskraft och att bygga ett community kring stöd och omsorg.
Att gå från förvirrad och kvar i garderoben till gay till queer mellan 18 och 27 års ålder har varit en resa. Vid den tidpunkten började jag lägga märka till mer av min sexuella identitet och jag var extremt obekväm i min kropp och ville inte ta itu med min funktionsvariation. Min queerness hamnade i förgrunden. När jag återvänt till en känsla av förkroppsligande och stolthet över funktionsvariation har queerness – som är fullt av överflöd, gränsöverskridande och spektrum – hjälpt mig att se min funktionsvariation som ett värdefullt och kulturellt bidrag i stället för en nackdel.
Låt oss prata om funktionsvariation och mode.
Det är mycket som är väldigt kliniskt och fokuserat på funktionalitet när det gäller funktionsvariation. Den enda gången funktionsvarierade bjuds in till samtal är när något är fel, som när vi försöker skapa en sko som människor kan knyta om de inte har tillgång till sina händer eller inte kan böja sina fingrar. Det är så viktigt, men om vi bara inkluderar människor med funktionsvariation när vi tänker på brister så missar vi möjligheterna för funktionsvarierade att vara en skapande, kreativ kraft som expanderar och utvecklar hur vi tänker på kroppssinnet. Om människor med funktionsvariation inte involveras, kan du då verkligen säga att ditt mode är innovativt?
När jag använde en protes kunde man dekorera den med vakuumförseglade skins i tyg så att den inte bara såg ut som hud. En kompis gav mig ett tyg med rymdlaserkatter, så jag hade en rolig protes med rymdtema ett tag. En annan gång, i en dansfilm, bar jag en jumpsuit helt i hallonrosa med dinglande fransar på mina kryckor som skapade en böljande effekt. Det finns ett tomrum när jag bär shorts, så jag bestämde mig för att ha lite fransar på min vänstra sida så att jag kunde ha en dinglande utsmyckning som rasslade och gav ifrån sig ett ljud som andra kanske inte hade kunnat skapa. Om du har två ben kan du inte göra sånt. Jag kan göra sånt som andra inte kan göra. Det finns en möjlighet för funktionsvariation och mode att nå en ny nivå präglad av konst och avantgarde som handlar om uttryck i stället för konsumtion. Varför inte göra det?
Hur påverkar din identitet hur du tar dig fram i världen?
Många av mina identiteter känns flytande, beroende på sammanhang. Ibland kan någon se mig som någon som är uppenbart funktionsvarierad – jag saknar en kroppsdel, så är det. Men under ett videosamtal vet man inte det om jag inte berättar det. Eftersom jag kan stå och gå kan människor i mitt liv glömma att ta hänsyn till hur jag kan påverkas fysiskt eller vilka mikroaggressioner jag upplever.
Detsamma gäller faktumet att jag är svart. De flesta tänker inte på att jag har svarta förfäder. Därför behöver jag inte oroa mig över att uppleva polisvåld. Jag behöver inte oroa mig över att människor använder rasistiska skällsord. Men samtidigt finns det trauma över generationsgränserna. Det är smärtsamt att behöva känna att jag måste övertyga människor i mitt liv om att jag är tillräckligt svart, och varför de här sakerna påverkar mig.
Om jag inte målar mina naglar eller klär mig flamboyant kan människor också se mig som en heterosexuell cis-man. Det är ett privilegium att kunna smälta in om jag inte vill uppleva öppet våld, men det finns fortfarande ett inslag av att radera min autenticitet och en känsla av att jag måste förställa mig för att passa in i samhället.
De här tre identiteterna är mina ledstjärnor. Att känna att ingen av dem uppmärksammas regelbundet eller firas av samhället eller kulturen kan vara enormt ensamt och smärtsamt. Men det ger kraft att komma ihåg att det finns människor som upplever ännu större orättvisor när jag känner att jag har det tufft.
Hur främjar du förändring i vardagen?
Jag agerar mot funkofobi när och var jag än kan. En del av mig känner att jag är en glädjedödare när jag fortsätter att avbryta människor för att be dem att säga ”dum” eller ”galen”. Jag är hellre en glädjedödare som inte accepterar de här ögonblicken. Och det är faktiskt inte att vara en glädjedödare – det är att avbryta förtryck. Jag vill vara en glädjedödare. Jag kommer att höja rösten när något är kränkande eller när någon använder ett språk som inte är inkluderande. Omfamna din inre glädjedödare.
Hur kan människor införliva ett ramverk för funktionsvariation i sitt queer-community och sin aktivistiska verksamhet?
Queer-personer med funktionsvariation är en del av communityt – punkt slut. Att uppfylla tillgänglighetsbehov och skapa tillgängliga queer-utrymmen bör vara naturligt. Genom att göra de här samtalen till en del av hur vi samlas som community gör vi att personer med funktionsvariation slipper göra jobbet för att få sina tillgänglighetsbehov tillgodosedda, tar hänsyn till andra och förbereder för verkligheten att kroppssinnen och tillgänglighet behöver förändras.
Vi måste se till att att vi skapar ett utrymme, bjuder in till en samling eller organiserar en demonstration där vi fokuserar på de som är mest marginaliserade. Inte för att vi tycker synd om dem, på grund av välgörenhet eller för att vi känner oss tvingade, utan av kärlek, lycka och som en hyllning och av tacksamhet för hur funktionsvarierade queer-personer i vårt community gör queer-frigörelse mer komplex, nyanserad, hållbar och fullständig.
Det finns så många olika sätt för oss att samlas på för att hylla det jobb transkvinnor som tillhör minoriteter gjorde för flera år sedan för att motverka förtryck. Jag vill se oss fira det på ett sätt som inte är hierarkiskt, där en fest inte är höjdpunkten utan ett alternativ.
Who are some ancestors whose work you strive to continue?
Ellis Haizlip, creator of Soul, a program in the late ’60s that was an unapologetic celebration of Black art. It’s what I aspire to with Sippin’ Saturdays and Spill the Disabili-Tea. He brought people together—both in that audience and across the country—to adore Black art. He produced, he orchestrated, he was a steward, but ultimately, the artists were at the center. I want to use the privilege I have to create that space for them. I want to do what Ellis did and lift them up.
Also, Mama Cax, a Black, disabled model and disability activist. She wore a prosthetic, used crutches and really exuded a sense of embodiment. I was enamored with her presence and how she’d so clearly come into a relationship with her body that felt like one that I aspire towards.
Stacy Milberne Park modeled activism from home and was key in mutual aid efforts around getting disabled people supplies during the California wildfires—all of which she did while navigating multiple disabilities and other challenges. She really showed up and inspired people with so much heart and love.
Vi har en lång väg kvar, men så mycket av det vi har i dag överträffar våra queer-föregångares vildaste fantasier. Vilka är dina största drömmar för queer-frigörelse?
Jag vill se funktionsvarierade go-go-dansare, drag-artister, artister och människor som hyllas och står i centrum under Pride. Jag vill att vi ska släppa tanken på att Pride bara ska äga rum i juni. Jag vill att funktionsvarierade BIPOC-personer som är queer i vårt community ska känna sig uppmärksammade året runt. Vi är ingen efterklokhet, vi är inte människor man inkluderar för att man känner att man måste, utan för att vi är en del av ditt community och du är glad över att vi är där.
Jag är säker på att människor har hört detta sägas, men jag kommer att säga det igen: Pride måste inte bara vara en fest. Det behöver inte bara handla om att gå till barer. Pride kan vara en app. Pride kan vara en mysig fest med funktionsvarierade queer-personer. Pride kan vara en zine-fest. Pride kan vara en brevskrivarkampanj. Pride kan vara en hantverksmässa. Det finns så många olika sätt för oss att samlas på för att hylla det jobb transkvinnor som tillhör minoriteter gjorde för flera år sedan för att motverka förtryck. Jag vill se oss fira det på ett sätt som inte är hierarkiskt, där en fest inte är höjdpunkten utan ett alternativ. Därför hoppas jag på framtiden för vår queer-frigörelse, för om rättvisa för funktionsvarierade inte är inkluderad så är det inte den ledstjärna vi bör följa.
Och slutligen, vad för slags arv skulle du vilja lämna efter dig?
Jag vill lämna efter mig ett arv präglat av självuttryck och konst som är odiskutabelt och förbehållslöst queer, svart, funktionsvarierat, fyllt av glädje och rotat i njutning. I allt jag kommer i kontakt med och allt jag skapar vill jag att människor ska se att även om det är jobbigt eller komplicerat så har jag kul och är tacksam. Jag hoppas – och jag tror – att mitt arv handlar om att vara en del av ett community med många andra som utför ett liknande arbete. Jag hoppas se mig själv i en stjärnbild bestående av trans-babes och stora ädelstenar, fantastiska helare från ursprungsbefolkning och svarta radikala. Jag vill att det ska vara uppenbart att de här människorna utgör mitt community och att mitt liv inte vore detsamma utan dem. Det här är människorna som stärker mig och ger mig näring, och de är människorna jag ger samma sak i gengäld. Vi är ett community av många anledningar, men i slutändan är det en produkt av vår längtan efter att skapa en mer rättvis värld, där människor som kommer efter oss kan fortsätta att blomstra, en värld där vi ställer vår relation till Moder jord till rätta och helar all skada vi orsakat vår planet och varandra.
Den här intervjun har redigerats i längd och för tydlighet.